Bowlingkalas för 24 tioåringar - föräldratestet

Idag hade Frida och Miriam gemensamt 10-årskalas, med närmare 30 inbjudna tjejkompisar från skolan. För oss föräldrar innebar kalaset, förutom mycket glädje förstås, ett tufft test av vår logistik- och organisationsförmåga. Vårt koncept gick ut på att barnen skulle lämnas vid bowlinghallen av sina föräldrar, och efter avslutat spel skulle vi transportera dem alla till en restaurang (som i princip ligger i andra änden av Hanoi), för pizza och tårta. Där skulle de också senare hämtas upp av sina föräldrar.

Den första delen i utmaningen var att förmedla detta koncept i inbjudan. När vi skrev den tyckte vi själva att det var glasklart, men vi fick helt klart inse att det kunde tolkas på annat sätt än vi tänkte. Hur många som skulle komma hade vi ingen aning om. Bara två hade återkommit om att de inte skulle komma, och cirka 10 hade sagt att de skulle komma. Några föräldrar som var lite tveksamma om var de skulle lämna sitt barn ringde och frågade i förväg, men flera stod på fel plats när kalaset började och ringde och undrade var vi var.

I Hanoi är det inte så noga med tiden när kalas börjar. Hemma tycker man ju att alla bör komma inom 10 minuter, eller max en kvart efter utsatt tid, annars är man VÄLDIGT sen. Här har alla föräldrar erfarenheter av kalasbarn som kommer först när 30 min återtstår av kalaset, oftast utan särskild förklaring om varför, möjligen med en ursäkt för att de kommer "sent". Alltså droppade tjejerna in under en ganska lång tid. När klockan hade passerat starttiden med 15 min var de 9 barn totalt, men till slut kom det 22!

Nästa utmaning bestod i transporten till restaurangen. Av någon anledning ville vi gärna förflytta barnen tvärs genom hela Hanoi. Bowlinghallen ville inte hjälpa till att ringa efter taxi åt oss, så det var bara att ringa själv. Hur svårt kan det vara? Tja, eftersom vi bara var tre vuxna ville vi ha tre stora taxibilar samtidigt en viss tid till bowlinghallen. Att förklara det per telefon till en telefonist som har mycket begränsade kunskaper i engelska och dessutom klara av att uttalla adressen tillräckligt bra på vietnamesiska så att de kan förstå den, samtidigt som man står i en bowlinghall med en ljudnivå jämförbar med en motorväg i rusningstrafik - ja, det är ganska svårt. Mycket riktigt stod det inte heller tre taxibilar utanför när vi hade beställt dem, men efter ytterligare några förvirrade samtal till taxibolaget så kom de ändå förvånansvärt snabbt, alla tre, och vi kunde åka.

Sista anhalten var restaurangen, där vi hade bokat ett kalaskoncept där allt ingick och vi skulle inte behöva göra något - trodde vi! När vi kom fram så sa personalen att här finns ballongerna som ni ville ha. Fast vi hade ju liksom tänkt att de skulle vara uppblåsta och upphängda när vi kom - inte att vi skulle börja göra det när vi kom med alla barnen. Och i samma stil fortsatte det. Tjejerna skulle få beställa dryck, vi hade förbeställt pizza (gudskelov för det). Maten kom hyfsat snabbt, men de sista dryckbeställningarna kom fortfarande när de första barnen hade börjat gå hem... Vi hade förbeställt tårtor också. De fanns där, jättefina, med namnen på och allt (rätt stavat tom). Personalen kom med dem i tre kartonger och gav till oss föräldrar. Punkt. Inga assietter, inga skedar, inga tårtknivar. Behöver jag säga att vi började bli lite smågriniga? Hur som helst, efter lite initiativ och order från vår sida fixades det mesta - och barnen var nöjda och glada. Vi beställde själva lite lunch och kände oss ganska nöjda med vår insats trots allt. Födelsedagsbarnen var SÅ glada och alla verkade ha haft det jättekul.

Pelle är visst och klättrar uppför någon kulle med sina kompisar. Som om det skulle vara någon utmaning jämfört med det här....