Yrke: Make

Idag har jag fortsatt arbetet med att sprida könsjämlikhetens budskap i Vietnam. Som bakgrund vill jag bara berätta att för min egen del startade det hela med att ambassaden, som en del i vårt lands ansträngningar att göra Vietnam lite mer jämlikt, bjöd in ett antal journalister för att intervjua några hemmamän i den svenska ambassadkolonin. Ni kan läsa intervjun och även se några bilder på ambassadens egen hemsida. Den andra av "Relaterade länkar" ger dig några fina bilder.

Säga vad man vill om dessa artiklar och om vår egen självgodhet när det gäller vårt sätt att leva, Vietnam är inte ett jämlikt samhälle när det gäller kön. Den konfucianska kulturen är djupt rotad och det leder till att kvinnor till stor del är underställda männen. Kristoffer Leandoer som också är sk medföljande man har skrivit lite mer om detta på sin blogg.

Och nu till mitt andra bidrag (själva intervjun var mitt första) på mycket kort tid, till jämställdhetskampen i Vietnam. Jag skulle registrera mitt kontantkort till mobiltelefonen för att inte riskera att det stängs av. Vietnam har av någon anledning bestämt att alla kontantkort ska kopplas till en person. Om det är av terroristbekämpningsskäl eller andra skäl, som tex att hålla koll på befolkningen vet jag inte. Jag har gogglat en del på detta och blir inte klok på den riktiga anledningen, att numren håller på att ta slut har också nämnts...

Blanketten var helt på vietnamesiska men jag hade en representant från mobilföretaget som var ganska duktig på engelska till hjälp. Ett fält som skulle fyllas i var "yrke". På alla nationella id-kort står det vilket yrke personen har. Då jag nyss börjat lära mig det lokala språket och ordförrådet är begränsat har jag inte tänkt på vilket yrke som är angivet på mitt id-kort. Så, när vi håller på med formuläret rynkar plötsligt den trevliga, unga kvinnliga representaten på ögonbrynen och frågar - Kan detta stämma, ditt yrke alltså? Lite förvånad undrar jag vad hon menar. Ja, det står "Chông", make/husband alltså. Minst av allt vill jag börja bråka och behöva göra ett besök till hos mobilbolaget. Absolut, säger jag självsäkert. Hon säger att detta har hon aldrig tidigare varit med om. Kvinnan funderar och läser vidare på raden för yrke, jag tror Maries diplomatiska titel står där. Så säger hon sedan "Your wife must be a very important person". Yes, svarar jag lika självsäkert, det måste vara bra, att vara make till en mycket viktig person, tänker jag. Efter att inledningsvis varit mycket frågande till mitt yrkesval spricker hon upp i ett leende och säger, "lucky you" och signalerar att vi är klara. Den tjocka gubben med en liten cigarrstump i mungipan i stolen bredvid mig ser ut att ha hört vår konversation och han ser inte lika imponerad ut. Istället tar han fram en tändare och tänder cigarrstumpen, trots förbud mot rökning på alla offentliga platser.

Bilden till detta blogginlägg är en av de bilder jag valde ut till den kvinnliga journalisten som intervjuade mig och de andra svenska männen. Hon ville ha några bilder där vi män gjorde saker med våra barn. Det var faktiskt inte helt lätt att hitta. Beror det på att jag inte gör saker med barnen, eller beror det på att jag tar de flesta bilderna...

Hursomhelst, detta är ett stort ämne som jag egentligen inte kan, men min förhoppning är att denna lilla episod kan ha givit den kvinnliga vietnamesiska företagsrepresentanten en idé om att allt inte behöver fortsätta som det alltid varit förr.